Det är med viss vånda, nästan skräck, som jag närmar mig den vita duken, allra helst linneduk med grov gräng och i stort format. Jag stänger ute omgivningen, både andras och framför allt egna krav, och vänder uppmärksamheten inåt.

Jag riktar blicken mot färgtuberna, akryl och tempera, tonar in och väljer den färg som som längtar efter uppmärksamhet. Jag lägger på kulör efter kulör med spatel, trasa och svamp, torkar av, skrapar och stänker, sprayar, löser upp, fyller på, skrapar av och gnuggar in. Lager efter lager, tunt, tunt, tunt, stora rörelser, snabbt, snabbt, snabbt.

Jag har aldrig räknat exakt, men efter kanske hundra lager färg och några vändor inre och yttre kaos brukar något sakta hända. Några linjer, detaljer eller figurer framträder. En slags ordning uppstår och jag hör inom mig en tydlig fras - målningens titel, en nyckel till det som vill låta sig berättas.

Precis där och då ändrar skapandet riktning och jag jobbar i stället vidare med detaljerna mot ett mer tydligt mål. Kaos ger vika för glädje, humor, kraft och en smula allvar - som livet självt, som vår existens. Först långt senare, några månader eller kanske längre än så, brukar insikten komma vad målningen vill berätta.

Det intuitiva måleriet - att avstå från plan och prestation och i stället låta sig bli ett verktyg för något som vill berättas - är omtumlande för konstnären. Vad händer hos betraktaren? Blir berättelsen densamma eller kanske helt ny?

Jag tycker mycket om processen att låta fotografera och göra Fine Art Prints av vissa målningar, alltid i ett mindre format än originalmålningen. Formatet förändrar berättelsen och genom kameralinsen träder nya detaljer fram och överförs så fint på pappret (310g Hahnemühle German Etchings).

Stockholm, maj 2026

Katarina Malmgren