Om konstnären
Katarina Malmgren
Det är med både lust och viss vånda som jag närmar mig den vita duken - allra helst i linne med grov gräng och i stort format. Jag stänger av omgivningen och och vänder uppmärksamheten inåt för att värja mig mot mina egna krav på resultat.
Jag riktar blicken mot mina färger - akryl och tempera - och väljer kulörer som som längtar efter uppmärksamhet, en i taget. Jag lägger på lager efter lager med spatel, trasa och svamp, torkar av, skrapar, stänker, sprayar, löser upp, fyller på, skrapar av och gnuggar in. Lager efter lager, tunt, tunt, tunt, stora rörelser, snabbt, snabbt, snabbt.
“Jag målar intuitivt och barfota,
med fötterna mot jorden.”
Jag har aldrig räknat exakt, men efter kanske hundra tunna lager färg och några vändor yttre och inre kaos brukar något hända. Några linjer, detaljer eller figurer framträder - ibland först genom kameralinsen eftersom fotografering är en del av min skaparprocess - och det obekväma ger plats för nyfikenhet. En slags ordning anas på duken och oftast hör jag inom mig en tydlig fras - målningens titel, en nyckel till det som vill låta sig berättas
Precis där och då ändrar skapandet riktning. Detaljerna visar vägen mot ett mer tydligt mål. Kaos ger vika för glädje, humor, kraft och en smula allvar - som livet självt, som vår existens. Först långt senare, några månader eller kanske längre än så, brukar insikten komma vad målningen ville berätta.
Det intuitiva måleriet - att avstå från plan och prestation och i stället låta sig bli ett verktyg för något som vill berättas - är omtumlande för konstnären.
Vad händer hos betraktaren? Blir berättelsen densamma eller kanske helt ny?
Katarina Malmgren, juni 2026